reflexion.nu

Orättvisa lönehöjningar 

Nu har det hänt igen, först kom politikernas lönelyft och nu förser sig de fackliga ledarna med lönelyft som i krontal med stor råge överstiger lönelyftet för de medlemmar de skall företräda. Förklaringarna från politiker och fackliga ledare varierar med “det är inte vi som bestämmer lönehöjningarna, löneförstärkningarna och att vi bara följer procenthöjningarna för löntagarna. I vissa fall tillgriper de förklaringar som att vi fick ingen höjning förra gången.

Procenthöjningar i alla ära men var ligger rättvisan i denna form av lönehöjningar? Är det inte dags att höja lönerna med krontal eftersom de egenbetalda levnadskostnaderna i stort är lika för alla. Om vi utgår från att en facklig och politisk ledare har 65 000 kronor per månad och en arbetstagare har omkring 17 000 kr per månad och att lönehöjningen blir 3 %. Utgår vi från procenthöjningen blir höjningen för den facklige och politiskeledaren 1 950 kronor per månad och för arbetstagaren 510 kronor. Vad är det som gör den facklige och politiske ledaren 1 440 kronor mer värd per månad än arbetstagaren? På årsbasis är siffrorna 23 400kr respektive 6 120 kronor.

Varför blir de ansvarigas ansiktsuttryck likt fågelholkar var gång de redovisar statistik att lönegapet ökar mellan olika grupper i vårt samhälle. Detsamma gäller kvinnolönerna contra manliga löner. Ligger det inte i systemets natur att lönegapet ökar med sådana system?

Köttfärsen kostar inte mindre för låglönetagarna och vill man öka löneskillnaderna vore det kanske bra med differentierade matpriser för höglöne respektive låglönetagare. En utopi lika dålig som differentierade matpriser.

Inför krontalsökning, lika för alla, så att det blir någon form av rättvisa!

Bertil J. Larsson

Som otrevliga röster från svunnen tid
Som spöken från det förgångna dyker flera av dom upp när det gäller att utveckla sin trosbekännelse för den ”nya” tidens ekonomiska makthavare inom politiken.
Den ”nya” ekonomiska politiken skall rädda Sverige till vägen mot ett himmelrike där alla har det lika bra. Då ställer flera upp och medverkar i TV program och visar med ”statistik” hur bra det gått för andra länder där de redan utsatta får medverka till att göra de redan rika mer rika och välmående
När det börjar barka åt skogen försvinner dessa expertekonomer ner i sina gömställen där deras kåranda blir en slags bromskloss till att tysta kritiken. En tystnad som kan bli förödande för ett land och i synnerhet för de som redan har det svårt.
Vi vet hur det gick på nittiotalet och den ledande ekonomen professor Bo Södersten var den som radade upp de ”vetenskapligt” grundade åtgärderna för att få ekonomin på rätt köl. Få protester hördes mot hans åsikter och förslag som i stort hade udden riktad mot de utsatta grupperna och låglönetagarna.
Som ett eko kom en kollega, professor Lars Calmfors, till undsättning när takhöjden i Söderstens eget parti började bli besvärlig för honom. Professor Lars Calmfors är denna kollega som 1991, i LO-tidningen, gick så långt att han föreslog att
”lönerna för ungdomar under 25 genom lagstiftning undantas från kollektivavtal”
I en debattartikel i Dagen Nyheter, 1991, påstår ekonomiprofessor Lars Calmfors:
”Lönerna måste pressas ned”. ”Det första är att ta bort avdragsrätten för medlemsavgifter till fackförbund och arbetsgivarorganisationer”
Som motivering till detta förslag menade han att det skulle tvinga dem att sänka medlemsavgifterna genom att minska sina centrala kanslier.
Vidare föreslog Lars Calmfors:
”att låta alla löntagare betala arbetslöshetsförsäkringen själva. Det skulle minska utrymmet för att höja fackavgifterna framöver”.
”De skattepengar staten sparar på detta kan komma att behövas för att sänka  arbetsgivaravgiften”
Den 2 april 1991 föreslog professor Lars Calmfors, i Aftonbladet, följande:
”Ett exempel vore att låta kraftigt höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen för dem som har arbete betala kostnaden för såväl arbetslöshetsunderstöd som AMS insatser i stället för att som nu använda skattemedel. Detta skulle dessutom ha fördelen att vi alla såg vad arbetslösheten kostade”.
Hur kan dessa ekonomiska orakel bli så i avsaknad av känslor för de människor som faktiskt byggt vårt land, har kämpat och kämpar för rättvisa och en trygghet för alla.
Hela nittiotalet början är fyllt av exempel ur verkligheten, vad som händer människorna när dom utsätts för skövling av den personliga ekonomin när de måste dra hela lasset i en ekonomisk sanering för staten.
Skilsmässor, drogmissbruk, misshandel av barn och kvinnor, självmord och de som fått gå ifrån sina livsverk hus och hem
Om detta vet inte professorerna i internationell ekonomi eftersom de antagligen är väl skyddade från människors verklighet. De har ju tillgång av statistik och i den har vi alla det rätt bra siffermässigt?
Det som förundrar mig mest är hur alliansen kan tillgripa exakt den politik som herrar professorers skrivbordsprodukter från 1991. En omöjlig produkt som endast tycks ha som mål att försvaga fackföreningsrörelsen, att göra de redan rika ännu mer rika, att öka de kommunala utgifterna på grund av att de sociala kostnaderna kraftigt ökar på grund av att fler socialbidragstagare. Alliansens förslag innebär att socialkostnaderna i en mellanstor stad ökar mellan 20 – 30 miljoner per år.
När alliansen sänker försäkringsnivåerna och inför nya egenskatter blir resultatet i slutändan att socialtjänsten blir arbetsgivare. Ett slags nollsummerspel där toppen på pyramiderna blir de verkliga vinnarna
Bevara oss för elittänkande professorer som Lars Calmfors och för alliansen som tar till sig idéer från svunnen tid vars målsättning börjar likna en rasering av den trygghet som medborgarna byggt upp i vårt land. Har alliansen redan glömt bort konsekvenserna av den så kallade ekonomiska krishanteringen i början på nittiotalet?
Har alliansen glömt bort att många inslag i den ekonomiska krishanteringen, samma tid, applåderades av många nationalekonomer men när sanningen kranka blekhet slog tillbaka var de som bortblåsta i den ekonomiska debatten.
Nu vädrar de morgonluft igen!
Det borde finnas ångerveckor även när det gäller riksdagsval.  
Bertil J. Larsson

Löftena – Sveken !
I valtider kommer vallöftena och för det mesta är det ett slags ”godis” för att dra till sig väljare inför valdagen. Äldre lovas bättre bostadsbidrag, sjukvården lovas resurser för att minska köerna till adekvat vård, barnfamiljer lovas högre bidrag, ungdomar lovas åtgärder till arbete och mycket annat. Alla grupper skall tillfredsställas med lite valgodis. Det blir som en slags auktion där massmedia är auktionsförrättare och partierna budgivare men där buden för det mesta saknar täckning eller att man gett bud med små bokstäver
Äldrevården är en aning förljugen trots alla de gånger man fått ta till lex Maria när alltför många misskötslar skett inom äldrevården. Alla de äldre som behöver plats i äldreboendet men som inte får det, mat utan näringsinslag, fantasilöst, utan smak och där en hel veckas konsumtion delas ut för uppvärmning dag efter dag. Gamla som knappt har möjlighet att själv ta sig till spisen och än mindre att ens värma maten, att ta sig till toalett och badrum och att få en vistelse i naturen och att få känna trygghet genom att någon lyssnar och pratar med dem.
Gamla människor som avlider på toaletter, i sängen eller på golvet och upptäcks först efter flera dagar, veckor, månader och till och med fall där det gått år. Dessa gamla som får dö i stor ensamhet, rädsla, ångest och där tårarna tagit slut. Dessa människor som hjälpte till att ”bygga landet” för trygghet men där landet sviker dem när de som bäst behöver det.
Jag har upplevt akutmottagningen där många av dem som byggde folkhemmet får sitta i upp till 8 – 12 timmar utan adekvat läkarvård, att någon pratar med dem, utan mat och endast tillgång av en kaffeautomat. Jag har sett och upplevt gamla på akuten med smärta, tårfyllda ögon och ångest. Jag har tagit till mig deras berättelse, skrivit ner dem och jag gråter inombords var gång jag tar fram dem för att på något vis ge dem en slags upprättelse genom att berätta deras historia. Jag blir tom, jag skäms, jag får ångest över hur ett välbärgat samhälle med ”världens bästa sjukvård” ” landet som det går mycket bra för”  ”världens bästa äldrevård” och mycket annat som vi skulle kunna vara stolta över men där mycket är en chimär. Jag har upplevt ”liken på bordet” som är en liknelse men som förklarar min uppfattning.
Sedan lex Maria inträffade har det skett minst tre val. Vid varje valrörelse har politiker som ett mantra rapat att det som hänt inom äldrevården inte skall få hända igen. Här skall satsas på äldrevården men var gång man vänder på en sten kommer nya misskötslar av gamla till ytan och var gång får jag en känsla av att politikerna förvånande upprepar ”att detta hade vi ingen aning om”
Den 47: e månaden i varje valperiod blir vi påminda om att nu skall vi satsa på äldrevården, skola, sjukvård m.m. Av valperiodens 450 veckor sedan Lex Maria har vi väljare genom vallöftesinbjudan på totalt 6 veckor där vi matats med sociala satsningar där bland annat en satsning på äldrevården är ett stort inslag.
Var gång vi får berättelser om hur de gamla ”misshandlas” inom äldrevården uppträder numera minister Ylva Johansson och tycker att det är förskräckligt och att så får det inte gå till. Vi skall undersöka detta och komma med förslag på förbättringar.
När etablissemanget förnekar att en drygt 85 år gammal dam inte har rätt till äldreboende och har ”restarbetskapacitet” kvar och genom detta skall klara sig själv då brister det hos mig. En dam som fick vänta på hemtjänsten för att kunna stiga upp på morgonen. En dam som hade svårt att använda spisen på grund av omfattande värk, en dam som nästintill hade ett omöjligt uppdrag att ta sig ut i friska luften och andas in en ny dag i trygghet. Detta är tyvärr många gamlas vardag.
Tänk en morgon för oss ”friska”, att själv kunna stiga ur sängen, ta den uppfriskande morgonduschen, brygga oss en kopp kaffe eller the, göra en macka, hämta tidningen och möta dagen i en positiv anda och känna tryggheten som en varm filt omkring en. Att därefter kunna ta sig en morgonpromenad och känna det positiva i livet är så satans bra att vi nog inte känner saknaden förrän vi närmar oss ättestupan.
”Alla skall med” men som det ser ut och antagligen kommer att se ut är det endast etablissemanget som får plats på tåget. De har minsann försäkrat sig om en trygghet på äldre dagar med alla de trygghetsfaktorer som vi ”andra” förnekas.
Svea och Oskar 90 och alla andra Sveor och Oskars får nog svårt att ta sig till tåget för egen maskin och få plats till Alla skall med destinationen.
”Enade vi stå söndrade vi falla” ett i dag slitet ordspråk men som ändå andas en hel del sanning.
Nog tusan är vi väljare enade, söndringen står många makthavarna för om inte annat har de slagit in stora kilar i enigheten genom sin girighet och satsa på dig själv fenomenet och löftena som glöms bort den 18 september och vi får börja hoppas igen till mitten på september 2010… Under tiden genomlever de sin politiska vardag med till synes ljudogenomträngliga hörlurar.
Jag har under en mycket lång tid gett mig ut i verkligheten på dagis, skola, äldrevård, sjukvård, psykvård och mycket annat och samtalat med de människor som drabbas av den politiska verkligheten. Två verkligheter som är ljusår ifrån varandra.
De samtal och intervjuer jag genomfört har inte precis gett min själ någon sorts ro. De har tyvärr ”förstorat” den negativa verklighetsuppfattningen eftersom många ”kommit ur spår” och berättat om sitt andra liv som andas stor oro för sina barn i skola och fritid, glädjelöshet, ekonomiska problem, misshandel av barn och kvinnor och en uppfattning om sin framtid som inte innehåller något ljus i tunneln.
Bertil J. Larsson