reflexion.nu

Glöm inte fusket i EU!

Varför så tyst om fusk, mygel, mutor och svindel inom EU?

När EU revisorn Paul van Buitenen avslöjade oegentligheter i EU-byråkratin fick han sparken från EU med motiveringen att han spritthemlig rapport utan sina chefers tillstånd. Den här gången avslöjar han fortsatta oegentligheter inom EU där tjänstemän har fuskat medreseräkningar, manipulerat anbudsförfaranden och gett EU uppdrag tillfamiljemedlemmar. Sedan hans första avslöjanden 1998 har fusk, mygel, mutor och svindel kraftigt ökat inom EU.

Varje år anmärker EU:s revisorer på kommissionen att 50–60 miljarder kronor belastar EU:s budget genom fusk mygel och mutor. Det finns beräkningar som beräknar svindeln till betydligt högre summor. Dessa avvigsidor debatteras överhuvudtaget inte inför EU valet den 7 juni. Har man resignerat för detta stora problem eller törs man inte tai frågan?

Allt skulle ju bli så bara vi gick med i EU. Bekämpningen av ekonomiskbrottslighet, skattebrott, svindel med mera skulle bli så effektivt eftersom vi fick större samlade resurser. I många fall har man inte gjort någon åtgärd mot fusket. EU fusket har vuxit i takt med att EU rivit gränser. EU:s inre marknad och gränslöshet gäller i stor utsträckning också den organiserade brottsligheten.

Den gemensamma marknaden har blivit den organiserade brottslighetens spelplan men det går att till viss del att eliminera genom att skärpa gränskontroller, minska EU:s detaljreglering och ansvarsområden och låta länderna ta eget ansvar. Det kanske även behövs kapitalregleringar.

När kommer dessa svindlerier inom EU upp till debatt och är det någon på valbar plats som tänker agera i frågan?

Bertil J. Larsson

Wanja Lundby Wedin sviker sina medlemmar gång på gång

Wanja Lundby Wedin och Erland Olausson verkar ha landat på fötterna trots svikna ideal och ifrågasatt moral och etik. De ser ut som fågelholkar i ansiktet var gång de ertappats med fingrarna i syltburken och de agerar i ”eget” syfte som ligger långt ifrån den verklighet som de medlemmar de företräder befinner sig i.

Har Wanja Lundby Wedin och Erland Olausson redan förpassat till glömskans fack lägenhetsaffärerna där Olausson tvivelaktigt fått lägenheter både till sig själv och sina barn. Då agerade Wanja kraftfullt mot livsmedelsarbetarförbundet lägenhetsaffärer men reagerade inte när samma sak hände inom maktelitens LO. Hennes försvar ”att när jag fick en lägenhet var min man endast en vanlig ombudsman” Vad är en vanlig ombudsman? Finns det ovanliga ombudsmän och kvinnor?

Har Wanja Lundby Wedin redan glömt bort hennes egenkampanj för ett godkännande och Ja till EMU trots att LO:s kongress beslutat om att LO skulle agera neutralt. Det var ingenting annat än ett svek mot medlemmarnas vilja även om hon försökte bortförklara sitt agerande. Kapitalet krävde att Wanja Lundby Wedin skulle agera för ett ja till EMU. Näringslivets Vd, vid tillfället, var Göran Tunhammar vars ja till EMU är lättare att förstå eftersom EMU är ett projekt för de rika. Wanja försökte bortförklara sin Egenkampanj” med att Svenskt Näringsliv skulle gå med på att vi fick ett ekonomiskt råd. Vad än Wanja valde för fallskärmar för ett Ja måste garantier betalas av någon och denne någon var svenska folket

Har Wanja Lundby Wedin glömt bort sitt svek när kommunals ”vi tar fajten” strejkade för bättre löne-och anställningsvillkor. Nu senast är skandalen med höga pensioner och avgångsvederlag inom AMF ett faktum och som lök på laxen, lönehöjningen till Erland Olausson med drygt 30 000 kronor per månad i 6 månader för att Olausson skulle få en högre pension.

Wanja Lundby Wedin upprepar gång på gång att hon tillvaratar medlemmarnas intressen när hon i själva verket gång på gång sviker sina medlemmar

Har vi inte fått nog av svek eller maktmissbruk? Wanja borde ta sitt ansvar och avgå som LO:s ordförande. Då kan vi börja tala om att hon tillvarata medlemmarnas intressen.

Bertil J. Larsson

Girighetstöntarna

Dagligen informeras vi medborgare om hur makteliten skor sig med optioner, avgångsersättningar, pensioner, uppsägningslöner utan arbetsplikt under flera år och måna andra förmåner.

Det mest anmärkningsvärda är att det avslöjas när fingrarna är i syltburken och de stammande försöker förklara att de inte är de som beslutat om nivåerna på vad som kan vara skäligt. Ett flertal miljoner är inte skäligt, hundratals miljoner är ännu mindre skäligt och när man kommer upp i miljardbelopp har skälighet fått en annan dignitet. Det var faktiskt inte så länge sedan, mitten på nittiotalet, som omkring 15 makthavare hade ersättningsnivå på 3 500 000 000 kr tillsamans. Jo då, nollorna stämmer. Visserligen lämnade en tillbaka några 100 miljoner och helt plötsligt var det hedervärt och återstoden hade blivit en skälig nivå, internationellt sett. Posten direktör blev ju omnämnd med ett hederligt ansvar när han för några veckor sedan avstod från sin “skäliga” månadslön på 900 000 kr. De de andra flertal miljonerna som han hade i pension från banken blev inte nämnda som hederlighet.

Dessa för mig overkliga “ersättningar# har blivit en slags “never ending story” och när det går bra för Sverige börjar de diskutera skälighetsnivåer för dessa privilegierade grupper. Men alla andra då som inte omfattas av skälighet? Gruvarbetaren som sliter ett helt liv under jord, sköterskor som arbetar häcken av sig för att när vi blir sjuka skall få en bra omvårdnad, handelsanställda som har slitigt jobb med i många fall en ergonomiskt dålig arbetsmiljö och alla andra yrkesmänniskor som gör ett fint dagsverke med alla de arbetsmiljöpåfrestningar som följer av yrket. För dessa människor återstår bara en dålig ersättning när de blir arbetslösa, när de blir sjuka och när de uppnår pensionsålder vars konsekvens kan bli att de får gå ifrån både hus och hem när ekonomin inte räcker till. Reglerade uppsägningstider med arbetsplikt och därefter en stor oro att klara sin överlevnad. Finns det inga skäligheter för anständiga ersättningsnivåer för dessa grupper och alla andra som lämnats utanför “alla skall med” devisen som det så vackert heter.

De giriga människor som jag vill kalla ett slags parasiter måste väl ha en inre bromskloss som ger sig tillkänna och vars röst säger” detta är inte hederligt” vi fnaskar på många grupper i samhället för att med deras insats leva i en lyxtillvaro.

Förstår inte de giriga att de skapar en dekadens i samhället som förstör moral och etikuppfattningar för flera generationer. De medverkar till ett tjuvsamhäller där devisen blir” satsa på dig själv”. I följden frodas bidragsfusk, skattefusk, ekonomisk brottslighet och annat fusk som ta bor miljarder för alla de som skulle behöva ekonomiska insatser och dessutom urholkas möjligheter att satsa på skola vård och omsorg.

När kan man slänga alla vattentäta politiska väggar och börja samarbeta för att återupprätta moral och etik i vårt samhälle. Sveriges medborgare är värda detta och kan människor i samarbete uträtta något bra då brukar de bli resultat av hög kvalitet.

Bertil J. Larsson

Att bli morfar

Här är underverket Milton som får mig att smälta. Ett leende från honom får all världs jäklighet att försvinna till ingenting. Jag beter mig löjligt framför honom men det är det värt när man får detta förlösande leende som belöning

Det är något underligt med att bli morfar, att ens egen dotter föder ett unikum som utan att prata kan sprida så mycket välbehag omkring sig bara genom att finnas till är i sig det största som kan hända, åtminstone mig. Det lyser kärlek, även om han nu inte förstår vad det är, omkring honom, ögonen ler av välbehag och ger signaler om att han gillar det han ser. Munnen och smilgroparna blir som lite grädde på moset och den lökiga mössan fullbordar helheten att han kom tillvärlden för att bli älskad och att älska tillbaka. Hans ögon lyser av en inre illmarighet och styrka och kanske tankar om att snart kan jag omsätta mina tankar till att praktiskt kunna ge tillbaka av allt det positiva som ges till mig.

Att bli morfar känns som att bli hel på något vis. Jag lever vidare i Milton och kan jag överhuvudtaget inte tänka mig en bättre överlevnad?

Han är renheten, osjälviskheten och godheten i opåverkat stadium och jag hoppas innerligt att ingen skall få möjlighet att förstöra dessa egenskaper.

En mycket stolt morfar

Bertil J. Larsson

Är du som politiker rädd för fördjupad demokrati?

Nu har det hänt igen. Alliansen och Socialdemokraterna är överens om att ett godkännande av EU-fördraget skall fattas av den representativa makten. Vi som valt våra makthavare är inte representativa nog att få delta i en röstning om vår egen framtid. Är EU på väg att bli diktatoriskt och i stället för all makt till folket skall i framtiden all makt lämnas till Bryssel?

Enligt ”läckta” uppgifter är det inte alldeles säkert att alla medlemsstater skall få möjlighet att rösta om alla förslag som skall beslutas i EU. Som en demokratiynnest skall varje medlemsland fortsättningsvis få två extra veckor på sig att komma med ”synpunkter” på en del av de förslag som EU skall besluta om innan de säger ja. Ett nej är fortsättningsvis uteslutet

Nu skall Sveriges riksdag besluta om en av de viktigaste framtidsfrågorna för medborgarna utan att väljarna har fått tycka till. Fördraget har inte ens varit uppe på agendan när vi valde våra representanter till riksdagen. Hur skall vi medborgare få insyn och beslutanderätt om vår egen framtid? När fick makteliten rätten att diskvalificera svenska folket från röst-och informationsrätt?

Inte ens den makten får antagligen full insyn i vad det kompletta fördraget innehåller. Det är endast förbehållet en liten ”representativ” grupp i det EU-maktens slutna rum. När Hillevi Larsson (s) inbjöd riksdagsledamöterna till ett slags hearing med EU-kompetens fick hon endast en handfull anmälningar. Hearingen fick ställas in på grund av det mycket dåliga intresset från riksdagsledamöterna. I stort sett samma riksdagsledamöter som nu antas ha den kompetens om EU som vi medborgare tydligen saknar för att vara tillräkneliga med ansvar att få rösta om vår egen framtid.

När vi röstade om inträde i EU 1994 informerades vi medborgare om EU-himmelriket från ja-sidans representanter angående bevarandet av tullen, alkoholpolitiken och kampen mot den ekonomiska brottsligheten, fiffleriet och mycket annat.

Med facit i hand vet vi att alla dessa försäkringar bara var ett inkompetenstyckande.

När enskild EU-anställd påtalade omfattande svindel med EU pengar fick han sparken och den sakliga grunden till avskedandet var illojalitet. Han fick sparken och fifflarna fick vara kvar. Så var det med den kraftfulla EU-kampen mot ekonomisk brottslighet och fiffleri

Om direktiven från EU-makthavarna och respektive lands regeringar är att folkomröstningar om fördraget inte skall ske har vi antagligen nått botten när det gäller demokrati.

Fördraget har stor betydelse för varje enskild medborgare i vilket EU-land som helst. EMU: s regler läggs fast vilket betyder att vi inte kan tacka nej trots att svenska folket tackat nej i en folkomröstning. I fördraget regleras att EU-rätten alltid står över nationell rätt vilket även kan gälla våra grundlagar.

Nu skall den representiva demokratin, riksdagen, besluta över väljarnas huvuden trots att riksdagsledamöterna inte får möjlighet att läsa texten i fördraget. Hur kan våra folkvalda spela med i ett sådant demokratiunderskott och nonchalera väljarna?

Bertil J. Larsson

Inför krontalslönehöjningar!

Orättvisa lönehöjningar

Nu har det hänt igen, först kom politikernas lönelyft och nu förser sig de fackliga ledarna med lönelyft som i krontal med stor råge överstiger lönelyftet för de medlemmar de skall företräda. Förklaringarna från politiker och fackliga ledare varierar med “det är inte vi som bestämmer lönehöjningarna, löneförstärkningarna och att vi bara följer procenthöjningarna för löntagarna. I vissa fall tillgriper de förklaringar som att vi fick ingen höjning förra gången.

Procenthöjningar i alla ära men var ligger rättvisan i denna form av lönehöjningar? Är det inte dags att höja lönerna med krontal eftersom de egenbetalda levnadskostnaderna i stort är lika för alla. Om vi utgår från att en facklig och politisk ledare har 65 000 kronor per månad och en arbetstagare har omkring 17 000 kr per månad och att lönehöjningen blir 3 %. Utgår vi från procenthöjningen blir höjningen för den facklige och politiskeledaren 1 950 kronor per månad och för arbetstagaren 510 kronor. Vad är det som gör den facklige och politiske ledaren 1 440 kronor mer värd per månad än arbetstagaren? På årsbasis är siffrorna 23 400kr respektive 6 120 kronor.

Varför blir de ansvarigas ansiktsuttryck likt fågelholkar var gång de redovisar statistik att lönegapet ökar mellan olika grupper i vårt samhälle. Detsamma gäller kvinnolönerna contra manliga löner. Ligger det inte i systemets natur att lönegapet ökar med sådana system?

Köttfärsen kostar inte mindre för låglönetagarna och vill man öka löneskillnaderna vore det kanske bra med differentierade matpriser för höglöne respektive låglönetagare. En utopi lika dålig som differentierade matpriser.

Inför krontalsökning, lika för alla, så att det blir någon form av rättvisa!

Bertil J. Larsson

Otrevliga röster från svunnen tid

Som otrevliga röster från svunnen tid
Som spöken från det förgångna dyker flera av dom upp när det gäller att utveckla sin trosbekännelse för den ”nya” tidens ekonomiska makthavare inom politiken.
Den ”nya” ekonomiska politiken skall rädda Sverige till vägen mot ett himmelrike där alla har det lika bra. Då ställer flera upp och medverkar i TV program och visar med ”statistik” hur bra det gått för andra länder där de redan utsatta får medverka till att göra de redan rika mer rika och välmående
När det börjar barka åt skogen försvinner dessa expertekonomer ner i sina gömställen där deras kåranda blir en slags bromskloss till att tysta kritiken. En tystnad som kan bli förödande för ett land och i synnerhet för de som redan har det svårt.
Vi vet hur det gick på nittiotalet och den ledande ekonomen professor Bo Södersten var den som radade upp de ”vetenskapligt” grundade åtgärderna för att få ekonomin på rätt köl. Få protester hördes mot hans åsikter och förslag som i stort hade udden riktad mot de utsatta grupperna och låglönetagarna.
Som ett eko kom en kollega, professor Lars Calmfors, till undsättning när takhöjden i Söderstens eget parti började bli besvärlig för honom. Professor Lars Calmfors är denna kollega som 1991, i LO-tidningen, gick så långt att han föreslog att
”lönerna för ungdomar under 25 genom lagstiftning undantas från kollektivavtal”
I en debattartikel i Dagen Nyheter, 1991, påstår ekonomiprofessor Lars Calmfors:
”Lönerna måste pressas ned”. ”Det första är att ta bort avdragsrätten för medlemsavgifter till fackförbund och arbetsgivarorganisationer”
Som motivering till detta förslag menade han att det skulle tvinga dem att sänka medlemsavgifterna genom att minska sina centrala kanslier.
Vidare föreslog Lars Calmfors:
”att låta alla löntagare betala arbetslöshetsförsäkringen själva. Det skulle minska utrymmet för att höja fackavgifterna framöver”.
”De skattepengar staten sparar på detta kan komma att behövas för att sänka arbetsgivaravgiften”
Den 2 april 1991 föreslog professor Lars Calmfors, i Aftonbladet, följande:
”Ett exempel vore att låta kraftigt höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen för dem som har arbete betala kostnaden för såväl arbetslöshetsunderstöd som AMS insatser i stället för att som nu använda skattemedel. Detta skulle dessutom ha fördelen att vi alla såg vad arbetslösheten kostade”.
Hur kan dessa ekonomiska orakel bli så i avsaknad av känslor för de människor som faktiskt byggt vårt land, har kämpat och kämpar för rättvisa och en trygghet för alla.
Hela nittiotalet början är fyllt av exempel ur verkligheten, vad som händer människorna när dom utsätts för skövling av den personliga ekonomin när de måste dra hela lasset i en ekonomisk sanering för staten.
Skilsmässor, drogmissbruk, misshandel av barn och kvinnor, självmord och de som fått gå ifrån sina livsverk hus och hem
Om detta vet inte professorerna i internationell ekonomi eftersom de antagligen är väl skyddade från människors verklighet. De har ju tillgång av statistik och i den har vi alla det rätt bra siffermässigt?
Det som förundrar mig mest är hur alliansen kan tillgripa exakt den politik som herrar professorers skrivbordsprodukter från 1991. En omöjlig produkt som endast tycks ha som mål att försvaga fackföreningsrörelsen, att göra de redan rika ännu mer rika, att öka de kommunala utgifterna på grund av att de sociala kostnaderna kraftigt ökar på grund av att fler socialbidragstagare. Alliansens förslag innebär att socialkostnaderna i en mellanstor stad ökar mellan 20 – 30 miljoner per år.
När alliansen sänker försäkringsnivåerna och inför nya egenskatter blir resultatet i slutändan att socialtjänsten blir arbetsgivare. Ett slags nollsummerspel där toppen på pyramiderna blir de verkliga vinnarna
Bevara oss för elittänkande professorer som Lars Calmfors och för alliansen som tar till sig idéer från svunnen tid vars målsättning börjar likna en rasering av den trygghet som medborgarna byggt upp i vårt land. Har alliansen redan glömt bort konsekvenserna av den så kallade ekonomiska krishanteringen i början på nittiotalet?
Har alliansen glömt bort att många inslag i den ekonomiska krishanteringen, samma tid, applåderades av många nationalekonomer men när sanningen kranka blekhet slog tillbaka var de som bortblåsta i den ekonomiska debatten.
Nu vädrar de morgonluft igen!
Det borde finnas ångerveckor även när det gäller riksdagsval.
Bertil J. Larsson

Löftena - Sveken

Löftena – Sveken !
I valtider kommer vallöftena och för det mesta är det ett slags ”godis” för att dra till sig väljare inför valdagen. Äldre lovas bättre bostadsbidrag, sjukvården lovas resurser för att minska köerna till adekvat vård, barnfamiljer lovas högre bidrag, ungdomar lovas åtgärder till arbete och mycket annat. Alla grupper skall tillfredsställas med lite valgodis. Det blir som en slags auktion där massmedia är auktionsförrättare och partierna budgivare men där buden för det mesta saknar täckning eller att man gett bud med små bokstäver
Äldrevården är en aning förljugen trots alla de gånger man fått ta till lex Maria när alltför många misskötslar skett inom äldrevården. Alla de äldre som behöver plats i äldreboendet men som inte får det, mat utan näringsinslag, fantasilöst, utan smak och där en hel veckas konsumtion delas ut för uppvärmning dag efter dag. Gamla som knappt har möjlighet att själv ta sig till spisen och än mindre att ens värma maten, att ta sig till toalett och badrum och att få en vistelse i naturen och att få känna trygghet genom att någon lyssnar och pratar med dem.
Gamla människor som avlider på toaletter, i sängen eller på golvet och upptäcks först efter flera dagar, veckor, månader och till och med fall där det gått år. Dessa gamla som får dö i stor ensamhet, rädsla, ångest och där tårarna tagit slut. Dessa människor som hjälpte till att ”bygga landet” för trygghet men där landet sviker dem när de som bäst behöver det.
Jag har upplevt akutmottagningen där många av dem som byggde folkhemmet får sitta i upp till 8 – 12 timmar utan adekvat läkarvård, att någon pratar med dem, utan mat och endast tillgång av en kaffeautomat. Jag har sett och upplevt gamla på akuten med smärta, tårfyllda ögon och ångest. Jag har tagit till mig deras berättelse, skrivit ner dem och jag gråter inombords var gång jag tar fram dem för att på något vis ge dem en slags upprättelse genom att berätta deras historia. Jag blir tom, jag skäms, jag får ångest över hur ett välbärgat samhälle med ”världens bästa sjukvård” ” landet som det går mycket bra för” ”världens bästa äldrevård” och mycket annat som vi skulle kunna vara stolta över men där mycket är en chimär. Jag har upplevt ”liken på bordet” som är en liknelse men som förklarar min uppfattning.
Sedan lex Maria inträffade har det skett minst tre val. Vid varje valrörelse har politiker som ett mantra rapat att det som hänt inom äldrevården inte skall få hända igen. Här skall satsas på äldrevården men var gång man vänder på en sten kommer nya misskötslar av gamla till ytan och var gång får jag en känsla av att politikerna förvånande upprepar ”att detta hade vi ingen aning om”
Den 47: e månaden i varje valperiod blir vi påminda om att nu skall vi satsa på äldrevården, skola, sjukvård m.m. Av valperiodens 450 veckor sedan Lex Maria har vi väljare genom vallöftesinbjudan på totalt 6 veckor där vi matats med sociala satsningar där bland annat en satsning på äldrevården är ett stort inslag.
Var gång vi får berättelser om hur de gamla ”misshandlas” inom äldrevården uppträder numera minister Ylva Johansson och tycker att det är förskräckligt och att så får det inte gå till. Vi skall undersöka detta och komma med förslag på förbättringar.
När etablissemanget förnekar att en drygt 85 år gammal dam inte har rätt till äldreboende och har ”restarbetskapacitet” kvar och genom detta skall klara sig själv då brister det hos mig. En dam som fick vänta på hemtjänsten för att kunna stiga upp på morgonen. En dam som hade svårt att använda spisen på grund av omfattande värk, en dam som nästintill hade ett omöjligt uppdrag att ta sig ut i friska luften och andas in en ny dag i trygghet. Detta är tyvärr många gamlas vardag.
Tänk en morgon för oss ”friska”, att själv kunna stiga ur sängen, ta den uppfriskande morgonduschen, brygga oss en kopp kaffe eller the, göra en macka, hämta tidningen och möta dagen i en positiv anda och känna tryggheten som en varm filt omkring en. Att därefter kunna ta sig en morgonpromenad och känna det positiva i livet är så satans bra att vi nog inte känner saknaden förrän vi närmar oss ättestupan.
”Alla skall med” men som det ser ut och antagligen kommer att se ut är det endast etablissemanget som får plats på tåget. De har minsann försäkrat sig om en trygghet på äldre dagar med alla de trygghetsfaktorer som vi ”andra” förnekas.
Svea och Oskar 90 och alla andra Sveor och Oskars får nog svårt att ta sig till tåget för egen maskin och få plats till Alla skall med destinationen.
”Enade vi stå söndrade vi falla” ett i dag slitet ordspråk men som ändå andas en hel del sanning.
Nog tusan är vi väljare enade, söndringen står många makthavarna för om inte annat har de slagit in stora kilar i enigheten genom sin girighet och satsa på dig själv fenomenet och löftena som glöms bort den 18 september och vi får börja hoppas igen till mitten på september 2010… Under tiden genomlever de sin politiska vardag med till synes ljudogenomträngliga hörlurar.
Jag har under en mycket lång tid gett mig ut i verkligheten på dagis, skola, äldrevård, sjukvård, psykvård och mycket annat och samtalat med de människor som drabbas av den politiska verkligheten. Två verkligheter som är ljusår ifrån varandra.
De samtal och intervjuer jag genomfört har inte precis gett min själ någon sorts ro. De har tyvärr ”förstorat” den negativa verklighetsuppfattningen eftersom många ”kommit ur spår” och berättat om sitt andra liv som andas stor oro för sina barn i skola och fritid, glädjelöshet, ekonomiska problem, misshandel av barn och kvinnor och en uppfattning om sin framtid som inte innehåller något ljus i tunneln.
Bertil J. Larsson

Politiker, har ni accepterat bidragsfusket?

120 000 000 000 kr ”blåser” bidragsparasiterna oss på genom bidragsfusk varje år och det är du, medborgare, som får betala !
Hur länge skall vi med integritetstänkandet som täckmantel låta dessa fuskare få härja fritt i vårt samhälle? Människor som fuskskiljer sig, men ändå bor ihop, för att komma åt bidrag,
Dessa fuskadresser som i många fall har många fuskskilda på samma adress som en slags brevlåda för myndighetsbrevväxling. Arbetslösa som utöver a-kassebidrag genom falska uppgifter roffar åt sig socialbidrag. De sjukpensionärer och arbetsskadade som utöver pension arbetar svart. Alla de arbetslösa som solar sig vid en Medelhavslagun i stället för att söka arbete och låter mindre nogräknade sköta administrationen med a-kassan hemma i Sverige. Alla de som uppbär bidrag i någon form men som inte vistas i landet. Alla de med föräldrapenning som arbetar samtidigt som de tar ut bidrag. Alla de med föräldrapenning som ”återgår” i tjänst när deras arbetsplats har semesterstängt och under denna tid har full lön för att sedan när arbetsplatsen öppnar igen återgå till föräldrapenningsersättning, som i Riksdagen. På detta sätt lurar de till sig ett stort antal extra föräldrapenningsdagar Alla de som uppbär bidrag från olika håll men ”klarar” sig på grund av att datasystem inte får samköras för att komma åt fuskare.
Kommer vi inte åt fuskarna blir det mycket svårt att ge dom hjälp som verkligen behöver det, att förbättra skola, vård och omsorg och kanske ge de äldre en omsorg som tryggar en bra livskvalitet för de som byggde landet. Vi kanske också får råd med att ge äldre service, bra och näringsrik mat, ge dom möjlighet till naturupplevelser och tid för den pratstund med en medmänniska som de så väl behöver.
Nu är det snart val och då kommer de politiska och fackliga löftena om krafttag mot bland annat bidragsfusk, fiffel, ekonomisk brottslighet, svartjobb och skattebrott. Skall det även denna gång stanna vid löften. Jag har hört dessa löften under 20 år. Det har gjorts utredning på utredning som aldrig blir klara och blir någon utredning klar möts förslagen i utredningen med tystnad, som exempelvis ”huvudbetänkandet av branschsaneringskommittén” SOU 1 997:11.
Det fuskas bort omkring 300 miljarder kronor varje år.
Dessa pengar skulle kunna användas till att göra livet drägligare för alla de som verkligen behöver insatser till en bra livskvalitet. En psykvård med hög kvalitet, en trygg och bra barnomsorg, möjligheter för många ensamstående med barn att äntligen få uppleva en sommarsemester med den avkoppling som de så väl behöver. Vi kanske till och med kunde få bort köerna till en adekvat sjukvård och kanske en väl utbyggd förebyggande sjukvård,300 000 000 000 kr som kunde användas till mycket gott för vårt lands medborgarna om vi inte hade fuskarna.
Fuskarna är inte värda någon integritet, de måste ertappas, stoppas och stå till svars för sina handlingar. Regelverket måste bli betydligt bättre och mera finmaskigt så att fuskarna inte får möjlighet att roffa åt sig de pengar som medborgarna betalt för att skapa trygghet i vårt samhälle.
De enda som kan vidta åtgärder är de beslutande politiska makthavarna, och jag ställer frågan till alla politiska partier, vad tänker ni göra för att stoppa fuskarna, den ekonomiska brottsligheten, återupprätta etik och moral och att komma åt skattefuskarna ?
Det är dags att komma med verkliga åtgärder. Här duger inte löften eller tillsatta kommittéer och utredningar utan verkliga åtgärder som snabbt kan börja verka. I detta arbete finns det stora möjligheter att arbeta över partigränserna för det finns antagligen inget parti som kan gilla fuskare och andra som bedrar samhället och dess innevånare.
Men frågan är, kan ni lägga all prestige åt sidan och samarbeta för att nå resultat?
Bertil J. Larsson

De aningslösa ministrarna

De aningslösa ”makthavarna”

Nu är regeringsflygplanet på tapeten igen. Ett lyxutrustat regeringsflygplan för lilla Sverige så att ministrar skall snabbt kunna ta sig mellan orter i Sverige. Antagligen var det väl meningen med ett ”Air Force One” så att lilla Sverige skulle kunna hävda sig lyxmässigt med den internationella standarden.

Ministrarna Jan O Karlsson och Tomas Bodström som orsakade Sverige en merkostnad på några hundra tusen för att kunna tillfredsställa dem och deras fruars rekreationsdag med shopping i Grekland.

Nu är det dags igen. Statssekreterare Lars Danielsson har tagit över regeringsflygplanet trots att det är regering, kung och ÖB som har rätten att i trängande fall använda planet. Danielsson åker för miljontals kronor dels mellan orter i Sverige där det finns många, snabba och dagliga reguljära flygförbindelser och dels till Bryssel där han i förbifarten bjuder på lyxluncher och middagar på utvalda medresenärer. Allt på vår bekostnad

En av resorna gick till Thailand för drygt en halv miljon kronor. Var inte regeringsflygplanet färdigbyggt annandagen 2004 för då skulle jag ha stor förståelse för att Danielsson snabbt på plats skulle kunna få en överblick av katastrofläget efter Tsunami och starta upp hjälpinsatser med hög kompetens.

Jag har så svårt att förstå hur denne Danielsson har förmåga att beställa regeringsflygplanet när kortminnet över vem han ringt och talat med är obefintlig.

Det är nog många med mig som mår illa över alla dessa affärer som inte får inträffa bland människor som skall föregå som ett gott exempel. Lenni Björklund, Jan O Karlsson, Björn Rosengren, Tomas Bodström, Björn Ericsson, Ulrika Messing, SSU ordförande med bihang och många andra som visat exempel på mycket dåligt omdöme och i flera stycken dålig moral och girighet.
Hur Göran Persson efter alla Danielsson klavertramp kan begåva honom med stora lönehöjningar är för mig en stor gåta.
Gärna sparken men först en rejäl pension resonerar nog Danielsson. Han blir alldeles säkert bönhörd med flera miljoner kronor och lönsam reträttplats när dagen för inkompetensavsked blir verklighet.Det är mycket uppseendeväckande med alla de inkompetensavsked som kantat många i ”makteliten” väg inom SAP. Mer uppseendeväckande är nog att alla med råge slår kattens nio liv till ett fortsatt liv på hög ekonomisk nivå eftersom de begåvas med reträttplatser som vilken arbetslös som helst skulle betrakta som en dröm och overkligt. Till detta kommer höga löner utan arbetsplikt med varierande tider och som grädde på moset, en rejäl pension som får valaffischen från 50-talet att blekna, ”gärna medalj men först en rejäl pension” .