Dagligen informeras vi medborgare om hur makteliten skor sig med optioner, avgångsersättningar, pensioner, uppsägningslöner utan arbetsplikt under flera år och måna andra förmåner.
Det mest anmärkningsvärda är att det avslöjas när fingrarna är i syltburken och de stammande försöker förklara att de inte är de som beslutat om nivÃ¥erna pÃ¥ vad som kan vara skäligt. Ett flertal miljoner är inte skäligt, hundratals miljoner är ännu mindre skäligt och när man kommer upp i miljardbelopp har skälighet fÃ¥tt en annan dignitet. Det var faktiskt inte så länge sedan, mitten pÃ¥ nittiotalet, som omkring 15 makthavare hade ersättningsnivå pÃ¥ 3 500 000 000 kr tillsamans. Jo dÃ¥, nollorna stämmer. Visserligen lämnade en tillbaka nÃ¥gra 100 miljoner och helt plötsligt var det hedervärt och Ã¥terstoden hade blivit en skälig nivÃ¥, internationellt sett. Posten direktör blev ju omnämnd med ett hederligt ansvar när han för nÃ¥gra veckor sedan avstod frÃ¥n sin “skäliga” mÃ¥nadslön pÃ¥ 900 000 kr. De de andra flertal miljonerna som han hade i pension frÃ¥n banken blev inte nämnda som hederlighet.
Dessa för mig overkliga “ersättningar# har blivit en slags “never ending story” och när det gÃ¥r bra för Sverige börjar de diskutera skälighetsnivÃ¥er för dessa privilegierade grupper. Men alla andra dÃ¥ som inte omfattas av skälighet? Gruvarbetaren som sliter ett helt liv under jord, sköterskor som arbetar häcken av sig för att när vi blir sjuka skall fÃ¥ en bra omvÃ¥rdnad, handelsanställda som har slitigt jobb med i mÃ¥nga fall en ergonomiskt dÃ¥lig arbetsmiljö och alla andra yrkesmänniskor som gör ett fint dagsverke med alla de arbetsmiljöpÃ¥frestningar som följer av yrket. För dessa människor Ã¥terstÃ¥r bara en dÃ¥lig ersättning när de blir arbetslösa, när de blir sjuka och när de uppnÃ¥r pensionsÃ¥lder vars konsekvens kan bli att de fÃ¥r gÃ¥ ifrÃ¥n bÃ¥de hus och hem när ekonomin inte räcker till. Reglerade uppsägningstider med arbetsplikt och därefter en stor oro att klara sin överlevnad. Finns det inga skäligheter för anständiga ersättningsnivÃ¥er för dessa grupper och alla andra som lämnats utanför “alla skall med” devisen som det sÃ¥ vackert heter.
De giriga människor som jag vill kalla ett slags parasiter mÃ¥ste väl ha en inre bromskloss som ger sig tillkänna och vars röst säger” detta är inte hederligt” vi fnaskar pÃ¥ mÃ¥nga grupper i samhället för att med deras insats leva i en lyxtillvaro.
FörstÃ¥r inte de giriga att de skapar en dekadens i samhället som förstör moral och etikuppfattningar för flera generationer. De medverkar till ett tjuvsamhäller där devisen blir” satsa pÃ¥ dig själv”. I följden frodas bidragsfusk, skattefusk, ekonomisk brottslighet och annat fusk som ta bor miljarder för alla de som skulle behöva ekonomiska insatser och dessutom urholkas möjligheter att satsa pÃ¥ skola vÃ¥rd och omsorg.
När kan man slänga alla vattentäta politiska väggar och börja samarbeta för att återupprätta moral och etik i vårt samhälle. Sveriges medborgare är värda detta och kan människor i samarbete uträtta något bra då brukar de bli resultat av hög kvalitet.
Bertil J. Larsson
