Det fifflande Sverige
Trots utredning på utredning de senaste 15 åren fortsätter, och ökar, fifflandet i Sverige, varför?
Verktygen finns för att begränsa fifflandet men makthavarna tvekar att bland annat använda osvenska åtgärder i det förebyggande arbetet mot fifflandet.
Under hela nittiotalet, och fortfarande, tänker jag ofta på det fifflande Sverige och varför makthavarna inte sätter in resurser för att stoppa det. Visserligen tillsätter man kommittéer och utredningar men för det mesta blir det bara ett slag i luften.
Bland annat har branschsaneringsutredningen i sitt huvudbetänkande (SOU 1 997:111) angett en hel del metoder mot EKO-brott. I de allmänna synpunkterna konstaterar utredningen att starka krafter är i rörelse som utgör en stor risk för att den ekonomiska brottsligheten kommer att öka. Man anser också att den ekonomiska brottsligheten måste bekämpas på olika plan och med stor beslutsamhet. Deras uppfattning är att dagens regler och institutionella lösningar delvis avspeglar ett svunnet samhällssystem. Därför är det nödvändigt att göra radikala och delvis ”osvenska” förändringar för att vända utvecklingen.
1995 antog regeringen en strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Avsikten med strategin var att påtagligt minska den ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet.
Visserligen har staten efter utredningen gjort viss punktinsatser men det mest diskuterade är lokalproblem, chefsproblem och kompetensproblem.
Några rejäla insatser för att få stopp eller i bästa fall eliminera de värsta arterna av fifflandet har lyst med sin frånvaro. Samhällsprogram i Tv och massmedia i övrigt kommer gång på gång med inslag om ekonomisk brottslighet, skattefiffel, bidragsfiffel och andra fiffel. Dessutom redovisar man en ofantlig mängd utredningar som på grund av dåliga resurser har blivit ogiltiga för åtal på grund av preskriptionstiders utgång.
Det kan inte vara statens plikt att skydda fifflarna genom handlingsförlamning eller att skylla på att fifflarna alltid ligger steget före. Med tanke på alla de utredningar som ligger av preskriptionstiden på något ämbetsrum tycker jag det är mycket anmärkningsvärt att så många fifflare endast blir bestraffade med att utredningar om deras brott ligger av strafftiden i något arkiv. Fifflarna går för det mesta straffria
Många har gjort beräkningar på vad det fifflande Sverige kostar samhället varje år. Omkring 200 miljarder (branschsaneringsutredningens siffror, 150 miljarder) per år har man beräknat att staten går miste om. Detta skulle innebära att under nittiotalet och fram till år 2002 har staten gått miste om ett lika stort belopp som med råge motsvarar Sveriges utlandsskuld. 1200 miljarder är så mycket pengar att tanken svindlar när man försöker omsätta ett sådant belopp till verkligheten. Att skriva beloppet med siffror blir inte greppbart. Tänk er 9 nollor efter 1200. Tanken svindlar också när man funderar över varför inte krafttag tas mot denna brottslighet. Är ämnet så känsligt inom etablissemanget att man hellre blundar och har inställningen, låt gå-låt passera, för att inte stöta sig med mammon.
Eftersom fifflandet markant ökat under 90-talet börjar man också fundera över om skatteomläggningen i början på decenniet och alla krispaket som följde under den så kallade ekonomiska krisen kan vara orsaken. Att ta igen på gungorna vad man förlorade på karusellen är ingen ovanlig inställning. Jag tror också att alla fallskärmsavtal som gett sparkade makthavare en hel del miljoner kronor i så kallade avgångsvederlag har lett till en kraftigt ökad demoralisering i samhället.
Makthavarna har i stort aldrig tagit ett genomgripande krafttag för att minska den ekonomiska brottligheten och på sikt bli av med de värsta avarterna av denna parasitverksamhet. Kanske tystnaden kan tolkas så att ämnet är mycket svårt att hantera men tystnaden har också ett pris som svenska folket dyrt har fått betala. Hur länge skall vi acceptera att fifflarna skall få härja fritt i vårt samhälle?
Hur länge skall vi vanliga medborgare acceptera att skola, sjukvård, äldrevård och många andra trygghetsinslag i välfärden blir sämre och sämre medan fifflare och ekonomiska brottslingar lever flott på folkets bekostnad?
Politiker måste börja tänka på sitt ansvar och framför allt på vad som gått snett genom åren. Valutaregleringen som öppnade för kapitalägarna att föra ut kapital ur landet samt att spekulera med kapitalet. Denna frihet gick mycket fort och satte Sveriges ekonomi i spekulation Skatteomläggning vars syfte skulle vara att skapa ett högre välstånd, öka flexibiliteten på arbets-och kapitalmarknaden, att minska utrymmet för skattefusk. Dessutom
skulle skatteomläggningen ge dynamiska effekter, självverkande, effekter och ge landet inkomster på c. 10 miljarder kronor per år.
Nu blev det inte så. Den ekonomiska brottsligheten, fifflandet och fallskärmar ökade. Den ekonomiska brottsligheten har utan motstånd fått öka i sådan omfattning att maffialiknande organisationer fått fotfäste i Sverige. Organisationer som står vid sidan om samhället. Denna brottslighet har utvecklats från enklare kontokortsbrott till en tung kriminalitet där våldet också är ett normalt inslag. Den ekonomiska brottsligheten och fifflandet har på grund av sin ”frihet” fått en sådan omfattning att det moraliska förfallet i samhället är ett faktum.
Att ordna upp materiella ting går nog bra på sikt. Att förändra trygghetsinslagen i samhället till det bättre kanske också går under överskådlig tid. Att återställa moralen där flera generationer kan vara förstörda är en uppgift som är betydligt svårare men någon gång måste denna kamp för rehabilitering starta.
Detta arbete måste starta nu! Skyll inte på integritetsskydd, okränkbarhet eller på lagar i EU som en ursäkt att låta bli. Människor i gemen har inget att dölja. Samkör register ”osvenskt” för att komma åt det ökande bidragsfusket. Bidragsfusket i sig är demoraliserande Dessutom har kampen mot ekonomisk brottslighet och fifflande inga partigränser. Sätt dit brottslingarna och eliminera möjligheterna för dessa parasiter att leva flott på medborgarnas bekostnad.
Momsfiffel, bidragsfusk, skattefusk, svarta löner, penningtvätt, skalbolagsaffärer, falska fakturor och mycket annat är inslag i den ekonomiska brottsligheten som beslutsfattarna vet hur de går till. Om inte, läs branschsaneringsutredningen. Nu återstår arbetet, från vetskap till handling och det brinner i knutarna.
Det var så här jag ville skriva. Det var så här det ordagrant blev redovisat i tidningen den 4 januari 2002. Jag borde vara lycklig över att just min röst blev hörd. Ännu lyckligare känner jag mig när jag är i vetskap om att några makthavare och några i etablissemanget har läst mina rader. Kanske också en hel del ”vanliga” människor som vid morgonkaffet blivit förbannade över hur det står till i deras Svedala. Jag hade dock förväntat mig en reaktion men så blev det inte. Följande är material som jag ”sparat” för eventuella svar på inlägg mot eller för min insändare.
Etablissemangsmänniskor har på sin höjd ryckt lite på ögonbrynen och lite översittaraktigt tänkt ”låt han hållas det är ändå ingen som bryr sig”. Makthavarna, om de ställer upp, hänvisar till de otaliga utredningar som utförts om den ekonomiska brottsligheten och fifflandet, slår sig för bröstet, och uttrycker en uppfattning att vi är på god väg att sätta stopp för den ekonomiska brottsligheten och fifflandet. Som vanligt i stora svepande ordalag och med det där ansiktsuttrycket ”att just jag har räddat Sverige genom en genomgripande kamp mot fifflandet och den ekonomiska brottsligheten” Just jag, fortsätter han, är delaktig i att ”det går bra för Sverige”.
Jag har fått uppfattningen att det förebyggande arbetet med att förhindra ekonomisk brottslighet och fiffleri har hamnat i långbänk. Det verkar som om problemet hamnat i en ”låt gå – låt passera mentalitet” Jag är inte säkert på vilket, men kan konstatera att 10 – 15 års utredningar i kommittéer, med mera, inte har lett till något som man kan kalla för krafttag i att förhindra ekonomisk brottslighet och fiffleri. Utöver ekonomisk brottslighet och fiffleri har under samma tid det som jag kallar girighetsavtal och girighetsfallskärmar inte tenderat att minska, tvärtom, de har ökat markant och summorna har blivit astronomiska. När det senare uppdagas träder etablissemangets dementi-och försvarstrojka in och försvarar dessa orättfärdiga avtal och fallskärmar.
På senare tid har även ekonomisk brottslighet i form av kartellbildningar tagit fart i Sverige. En brottslighet som fördyrar tillvaron med mellan 20 – 200 miljarder kronor. Den ”sedvanliga” ekonomiska brottsligheten uppskattas till c 200 miljarder kronor varje år.
Detta innebär att varje innevånare i Sverige subventionerar ekonomisk brottslighet med c 23 000 kr per år. Om kartellbildningen fördyrar tillvaron för varje medborgare med de uppskattade kostnaderna får varje medborgare subventionera ytterligare 23 000 kr per år.
För någon månad sedan gick riksåklagaren ut med att det saknas kompetens när det gäller de som handlägger utredningarna. Det tar för lång tid. I de flesta fall upptäcks inte brottsligheten förrän 2 år efter genomförandet. Sen tar utredningen sin tid och när det kan vara dags för åtal är brottet preskriberat. Han till och med gick så långt att myndigheterna endast skulle koncentrera sig på de grova brottslingarna.
En sådan uppfattning medverkar i högsta grad till att undergräva moralen i landet. Går det att sätta gränser för vad som är tillåten brottslighet och skall myndigheterna föregå med sådana uppfattningar ? Finns det tillåten misshandel, tillåten skattefusk, tillåten fiffleri med flera?
