Moraldekadansen
Hur vill vi ha ett framtida Sverige?
Skall de girigaste med välbetalda löner och uppdrag nå de största framgångarna på andra medborgares bekostnad?
Skall vi reagera och ”sanera” eller bara vänta på den totala moraldekadansen?
Skall vi låta de giriga undergräva möjligheten till sanering?
1. När minister Ulrika Messing tog med sig sin man till olympiska spel i Salt Lake City på skattebetalarnas bekostnad och till en kostnad på c:a 50 000 tyckte revisorerna att hon handlat i enlighet med de bestämmelser som reglerar resor. Statsminister Göran Persson tyckte inte att det var något märkligt eftersom ministrar är så mycket hemifrån och bör premieras så att de kan vara tillsammans med sin familj.
När ”vanliga” människor tillerkänns varor, resor eller annat som överstiger 350 kronor blir detta föremål för förmånsbeskattning..
Hur många yrkeskategorier finns det inte i vårt land som alldeles säkert har ett hårdare arbete än en minister, är borta från sina familjer långa tider, får pension först när de uppnått pensionsålder, har en inkomst som endast är en femtedel av vad en minister tjänar, har ingen privat sjukvård med omedelbar vård, fri medicin och inga avdrag vid sjukdom, har ingen egen post, riktig post, har inga fria resor, har inga fria luncher eller middagar, har ingen fallskärm och mycket annat.
Förstår inte det politiska etablissemanget att svenska folkets moral sjunker när något sådant här inträffar, och försvaras av statsministern till absurditet.
2. När minister J.O. Karlsson tillträdde som minister fick han rejäl lön på c:a 85 000 kr per månad. Utöver detta behöll han lönen från uppdraget som revisor inom EU. En liten nätt summa på 78 000 kr per månad utan arbetsplikt. Detta var normalt ansåg J.O. Karlsson och hade inga samvetsbetänkligheter över den dubbla lönen. Om han avsade sig lönen från EU skulle har ställa till det för andra EU ledamöter och dessutom var det ett avtal och ett avtal skall man följa. Men moralen då ?
Förstår inte det politiska etablissemanget att svenska folkets moral sjunker när något sådant inträffar och dessutom försvaras av det politiska etablissemanget?
Var finns indignationen över denna moraldekadans hos politiska företrädare? De brukar ju indignerat skrika ”avgå”, för att skapa politiska fördelar, när någon annan i den politiska gruppen råkar köra en bil med körförbud ( Mona Sahlin).
3. När minister Irrhammar fick sparken som verkchef fick hon, vad jag kallar, en girighetsskärm på 62 000 kr i månaden under fem år, utan arbetsplikt . Utöver detta utfaller efter dessa fem år en annan skärm på 37 500 i månaden under resten av hennes liv.
Irrhammar fick faktiskt sparken på grund av inkompetens men till skillnad från vanliga människor i en sådan situation blev hon belönad för att hon inte klarade av sitt jobb.
Minister Wiberg kom till undsättning för Irrhammar. Det var inget märkligt, tyckte hon, med en sådan avtalsuppgörelse och dessutom hade Irrhammar arbetet politiskt i många år och detta borde premieras. Dessutom var det ett avtal och avtal skall hållas
När en vanlig inkomsttagare får sitt lilla röda kuvert med information om den framtida pensionen är det med förskräckelse de ser pensionssumman som skall trygga deras liv på ålderdomen. Efter ett långt strävsamt arbetsliv ser de hela sin ålderdomstrygghet i spillror och det efter att de fyllt 65 år.
I etablissemangslivet, som beslutat om vanliga folks pensioner, har gräddfil skapats som innebär att de i princip kan få pension årtionden före sin ordinarie pensionsålder. Dessutom är pensionen flera tiotusentals kronor mer i månaden. Utöver detta tillerkänns de höga avgångsvederlag som garanterar sedvanlig lön under flera år varefter en liten nedtrappning inträffar. Detta fenomen är lika tydligt när vederbörande fått sparken på grund av inkompetens
Förstår inte det politiska etablissemanget att svenska folkets moral sjunker när något sådant här inträffar och att det dessutom försvaras av det politiska etablissemanget.
4. När Percy Barnevik och Gösta Lindahl lyckats med konststycket att tillskansa sig 1 400 000 000 kronor i girighetsskärmar ryckte nästan hela regeringskansliet ut och uttryckte sin stora indignation. Med darr på rösterna förklarade de att det var ”orimligt” med sådana ersättningar och att de borde betala tillbaka trots att de hade ett avtal.
De stackars människorna Barnevik och Lindahl betalade tillbaka omkring 500 miljoner och därmed hade de återskapat förtroendet?
Förstår inte det privata och politiska etablissemanget att folkets moral sjunker när något sådant här inträffar samt att etablissemangens protester är mycket låga.
Det som blev över efter Barneviks och Lindahls återbetalning skulle räcka till att bedriva socialbidragsverksamhet i en medelstor stad under uppskattat 20-25 år.
5. Det som jag kallar girighetsavtal och girighetsfallskärmar har fått en ny innebörd för mig. Kassaflödet hos Ericsson innebar att cheferna kunde kvittera ut miljoner i bonus.
31 000 000 000 kr hade flödat ur kassorna på Ericsson och cheferna hade genom detta gjort ett bra jobb? Vilket håll flödet gåt åt är tydligen inte så viktigt på denna nivå. Vad de 900 som fått sparken på Ericsson i Gävle tänker kanske är en annan fråga.
För min del hade vår familj ett enormt negativt kassaflöde förra månaden. Alla pengarna hade flödat ut ett tiotal dagar före månadsskiftet. Det borde premieras, eller hur?
Förstår inte näringslivet att folkets moral sjunker när sådana saker inträffar och man dessutom försvara det?
6. När det uppdagas att förtroendevalda genom politiska avtal tillerkänns frikostiga pensioner, plus långa arbetsfria avgångsvederlag, samt att man tar ut dessa ersättningar, trots att de har annat arbete, genom att manipulera regelsystemet, framträder girighetens ansikte i sin ”prydnad”. När ansvariga handläggare för dessa pensioner konfronteras med dessa uppgifter visar de upp ett ansikte som är fågelholkslikt. ”Detta hade vi ingen aning om, säger de. Har själv inte tänkt på att det går att bilda aktiebolag, ta anställning i detta företag utan lön samt med gott samvete kvittera ut den frikostiga pensionen”.
Denna beskrivning är inte sann. Detta har pågått i årtionden men som vanligt när sådana saker uppdagas visar man en stor indignation som sedan läggs i någon ”glömma bortlåda” på något departement och karusellen kan ta ny fart tills någon journalist presenterar nya fall.
Förstår inte politiker att sådana här ”affärer” dels skadar demokratin i grunden och dels att folkets moral avtrubbas. Politikerföraktet får ett gropiller som blir väldigt svårt att reparera.
Det finns hundratals av uppräknade ”affärer” som leder till moraldekadans i vårt samhälle. När skall upprättelsen börja ?
